Jag och min sambo åkte till ner till Kalmar redan på måndagen. Jag gillar att vara på plats tidigt och slippa stressa. Bästa Cykelogen i Kalmar hjälpte mig med det sista mecket och discen. Bästa stället, och det ligger i Kalmar. Gäller att passa på när man är där!
Jag hade en hel del att göra med sponsorer och media under veckan där nere och det var skönt att ha lite annat att fokusera på. Tycker det är kul att triathlonen och Ironman uppmärksammas. Kan jag på något sätt bidra med det så gör jag gärna det. Jag brinner folkhälsan och välmående. Kan vi sprida budskapet om rörelse på olika sätt och på olika nivåer är ju det toppen. Vet att folk stör sig på att jag får uppmärksamhet och mediatid med tanke på den nivån jag befinner mig på, men vet ni vad, jag struntar i det. Jag vet att jag inte är något proffs, jag har inga ambitioner att bli det och har inte heller förutsättningarna för att bli bäst i världen. Men triathlon, framför allt långdistanstriathlon behöver all uppmärksamhet sporten kan få. Åsa Lundström och Patrik Nilsson är bland de bästa i världen i vår sport men gemene man vet inte vilka de är. Skamligt! Jag vet hur det är att vara från en liten sport. Jag är så tacksam att jag hade superstjärnor som jag kunde gå i fotspåren på som gjorde att simningen fick både mycket mediatid och det fanns möjlighet att tjäna pengar. Jag tänker att kan jag bidra en liten del till att intresset ökar så kommer det gynna våra stora stjärnor i längden. De är värda det!
Jag hade också möjlighet att träffa massor med fina vänner under veckan i Kalmar. Så himla tacksam! Tack! Ni vet vilka ni är!
På onsdagen gick minitrin av stapeln i Kalmar. Min sambo körde loppet så jag var inne i stan för att heja tillsammans med massa härliga vänner. Vi hade tryckt upp tröjor och gjort plakat. Vilken hejdundrande fest! Där och då började den där sista längtan och pirret att komma.
Sista dagarna gick åt till att vila och fixa med alla sakerna. Undra om jag någonsin kommer vänja mig vid allt detta material. Det var tider när man kunde packa ner baddräkt, badmössa och glasögon. Nu är det mycket att ha koll på och jag har ett ENORMT kontrollbehov när det kommer till det här.
Jag träffade Calle. Vi gick igenom raceplanen och nutritionsplanen en sista gång. För första gången skulle jag ha helt egen langning och det var ett nytt moment att tänka till kring.
Efter noggrant testande under året och x antal gånger magen har pajat så bestämde jag mig för att grunden skulle vara gel och vatten. Lite Cola, resorb och ngn banan kunde tillkomma men jag skulle ha tillräckligt med gel för att klara en hel dag. 41 st (!) närmare bestämt. Fördelade de i flaskor för cykeln och i plastpåsar/varv på löpningen. Blev illamående bara jag såg skiten.
När allt var fixat och sakerna incheckade så blev jag lugn. Min älskade bror kom ner på fredagen och jag sov som en stock natten innan tävling. Jag var pigg när klockan ringde. Japp, jag är en riktig morgonmänniska.
Var vid växlingsområdet strax efter 5. Pumpade däcken, satt på cykeldatorn, fäste skorna på cykeln och tog på mig våtdräkten för att börja gå ner mot start. Tryckte i mig en Intend från Umara 30 min innan start och 20 min senare en gel.
Enligt plan gick jag längst fram och ställde mig i simstarten. Då går pulsen upp men innan jag hinner bli nervös hör jag Calle ropa. När jag får de sista instruktionerna och ett "du är redo" så infinner sig ett totalt tävlingslugn och ansiktet spricker upp i ett leende. I ett år har jag kämpat med glädje, det är nu utopin av den ska upplevas. Jag längtade efter startskottet...