Ibland är det lätt att glömma att triathlon inte varit en särskilt stor del av mitt liv speciellt länge. Det var bara två år sedan jag gjorde min allra första triathlontävling någonsin, Olympisk distans på Stockholm Triathlon.
Förra året gjorde jag min första Ironman helt ärligt, ganska otränad. Jag bestämde mig för att köra en IM först efter Vasaloppet den gången. Fyra månaders träning är inte mycket. Jag tog mig i mål på en tid över 11 timmar men jag gjorde det med en sådan glädje att jag blev överväldigad. Det var länge sedan jag hade känt den glädjen till idrott.
Det var då jag bestämde mig för att satsa ett år för att försöka nå till Ironman-VM på Hawaii. Jag bestämde mig också då att själva resan skulle vara det stora målet. Jag ville njuta, jag ville att det skulle vara just glädjen som skulle styra. Hela vägen. Tillsammans med min coach Carl Brümmer så spikade vi den målsättningen och värderade den lika högt som själva stora målet, Ironman i Kalmar 2016.
Jag har tränat hårt det här året. Jag har tränat fokuserat och jag har skapat mig fantastiska träningsmöjligheter genom att vara utomlands en hel del. Många frågar hur mycket jag tränar, tänker inte svara på det, för det är inte viktigt. För hur ska vi kunna jämföra oss med varandra. Vi har ju inte samma förutsättningar eller samma bakgrund. Tror det är viktigt att tänka på det. Jag har sett alldeles för många under det här året som stressar sönder sig för att få träningen att funka. Vi är ju ändå motionärer (med olika ambition) där många saker i livet är betydligt viktigare. Calle har lagt upp min träning efter att hur mycket tid för återhämtning jag har haft möjlighet till. Jag har pressat mig själv både mentalt och fysiskt till gränser jag inte trodde var möjliga. Stöttad av Calle till fysiska stordåd (i mina mått mätt, och det är ju det viktiga här, eller hur?) har jag dessutom med hans hjälp växt som människa. Jag har lyckats behålla glädjen och prestationsångesten som höll mig i ett järngrepp under min tid som simmare har vi inte sett till under hela året. Allt det här har varit en enda stor seger för mig!
Jag har till och med stått på en startpall på en simtävling i år, simmat de grenar jag en gång var bäst i världen på och njutit. Snacka om vinst!!
Jag har hållit mig frisk och skadefri hela året efter den blindtarmsinflammation jag lägligt åkte på i vilan efter Kalmar förra året. Ja just det, var förkyld på julafton också. :-)
Jag valde att inte tävla sönder mig under våren och sommaren utan målet var att stå mentalt pigg på startlinjen i Kalmar. De tävlingar jag gjorde visade dock att jag var i riktigt bra form och att träningen hade burit frukt.
När tävlingssäsongen precis startade så fick vi besked om att vår mamma har drabbats av obotlig cancer vilket kom som en total chock och rörde om i hela livet såklart, Helt plötsligt så blev allt annat oviktigt även om träningen för mig i den mest kritiska tiden blev som terapi. Ett andningshål. Men jag skulle ljuga om jag sa att inte allt det här har tagit på mig mentalt. Herregud, jag vet inte hur många nätter jag gråtit mig till sömn senaste månaderna. Jag har fått ta en dag i taget vilket också har gjort att jag på ett helt annat sätt uppskattat de bra dagarna.
Med allt det här i bagaget åkte jag till Kalmar med en lugn känsla. En känsla över att ha förberett mig på allra bästa sätt utifrån de förutsättningarna ag haft det här året. På alla plan. En känsla av att det här bara ska bli roligt och att det finns andra saker som är betydligt viktigare. Jag var så redo som jag kunde bli.