Loppet

Simningen

Längst fram i starten träffar jag på några gamla eller ja, rättare sagt före detta simkompisar. Vi pratar ihop oss. Vi bestämmer oss för att försöka hänga ihop under simningen. Vi har alla bestämt att inte gå för hårt utan mata tanken om en lång dag. Känns bra, jag vet att de är starka simmare. I mitt huvud har jag ett av mina mantran för dagen ”Håll dig kall Emma”. Jag vet att min simform är väldigt bra.

På ett sätt är faktiskt min utveckling i vattnet det jag är mest stolt och över. Jag har fasen gått och blivit långdistanser i crawl på gamla dagar. Inte illa för en gammal bröstsimssprinter. Många tänker att jag har haft superlätt det med simningen och man förväntar sig att jag ska vara bäst.

Alltså jag har varit sprinter i bassäng. Mina huvuddistanser var 50 och 100 meter. Bröstsim dessutom. Det är som att man skulle ställa Usain Bolt på en en startlinje på 10 000 m och räkna med att han ska vara bästa bara för att han kan springa. Lägg där till att jag simmade inte 10 ggr per år från det att jag slutade fram till Kalmar förra året. Det är det sista året jag har simmat kontinuerligt igen.

Såklart har jag stora fördelar över att ha simmat 20 år av mitt liv, det är inte det jag säger. Men de mentala hindren har varit extremt stora. Jag är så himla glad och stolt att jag besegrat dem.

Havet låg spegelblankt. Inte till min fördel då jag är bättre i tuffa förhållanden men en chans att göra en fin tid.

Under sommaren har jag gjort flera simningar under 50 minuter på Ironmandistansen i sämre förhållanden än de i Kalmar. Men de gångerna har jag varit trött och inte haft 18 mil på cykel och en maraton efteråt. Min plan var 52 minuter.

I starten kommer jag loss fint. Har full koll på Ted Molin och Tony Lennartsson som jag vill få häng på. Ted vet jag var han går för då jag både tränat med honom under året och han har visat god form i öppet vatten under säsongen. Jag lägger mig på fötterna på Tony. Jag ligger sjukt bra där. Han navigerar som han inte gjort annat och jag ligger i en fart och i ett flow som passar mig perfekt och det äter ingen energi. Bestämmer mig för att ligga kvar i denna pacen. Ted sticker. Jag är på väg med. Men rösten ”håll dig kall” och en snabb titt på klockan gör att jag backar bak igen. Jag har en förträfflig resa här. Jag ska inte bränna mig. Jag och Tony kommer upp på rampen sida vid sida någon minut efter Ted.  Kollar klockan. 50 min drygt. Perfekt, jag höll plan, tom lite bättre tid men med mer energi sparat! Vet att ingen svensk tjej har simmat snabbare på en ironman så gör en highfive med mig själv för ett svenskt rekord. Det ger mig energi.

T1

Gör en nästintill fläckfri växling som tar drygt två minuter. Har skorna på cykeln och det strular lite innan jag får på dem på mina kalla fötter. Men det löser sig och jag är ute snabbt på cykelbanan.

Cykling

Jag har faktiskt inte mycket minnen från cyklingen mer än att jag snabbt hittar in i tempot och det känns fint hela vägen :-)

Jag har haft ett bra cykelår. Mitt första där jag tränat cykel strukturerat, jag har varit utomlands många veckor under höst/vinter och vår vilket har resulterat i att jag har fått många mil i benen. Tänk att utvecklingen gått så snabbt. Jag älskar verkligen cyklingen!

Den största utmaningen för mig på cykeln har varit rädslan. Min pappa råkade ut för en jätteallvarlig cykelolycka för 6 år sedan. Han blev liggande i koma i 10 veckor och är gravt hjärnskadad sedan dess. De två första åren efter hans olycka vågade jag inte ens sitta på en vanlig cykel med fotbroms. Resan mot att cykla racer, tempo med fötterna fastspända har varit väldigt lång. Jag är fortfarande rädd varje gång jag sätter mig på en cykel!

Jag har vant mig vid att bli omkörd. Det blir ju så varje gång eftersom jag är snabb upp ur vattnet. Jag håller min energiplan hela vägen som består av en gel varje kvart. Jag belönar mig själv med en bar var sjätte mil. Vid 12 mil står min sambo och brorsa för att langa och jag hör Calle skrika att jag perfekt på plan. Det vet jag redan men det var skönt att få det bekräftat. Det var också skönt att möta dem. Henke (min sambo) skriker ”Håll dig kall” Den påminnelsen behövdes där och då. Jag var fortfarande fräsch. 

När jag kommer in efter cykeln får jag höra att jag ligger på en total 3:e plats av alla tjejer. Inklusive proffsen. Jag hade gjort en riktigt bra cykling. Jag kände dessutom att jag hade gjort en cykling som inte hade bränt så mycket på mig. 

T2

Kände direkt att benen var ok när jag sprang och hängde cykeln. Gjorde återigen en snabb växling på dryga 2 minuter.

Löpningen

Även om jag har gjort enorma framsteg i mina mått mätt vad det gäller löpningen är det min svagaste gren. Man måste ju ha en sån också :-)

Min styrka är pannbenet och förmågan att kunna nöta på. I min raceplan hade Calle noggrant poängterat att jag inte skulle öppna under 5:30 min/km. Varv två var det ok att öka men fram till dess så skulle ja hålla mig, just det, kall. Det var lättare sagt än gjort med den fantastiska publik Kalmar har. Kollade på klockan efter kilometrarna inne i stan och såg att jag låg i 4:45 tempo. Fasen jag hade gått på den!! Drog ner på tempot och ju längre jag kom ut på löparbanan på det första varvet desto mer kände jag av min första mentala svacka. Jag ville inte mer. Jag planerade mitt avhopp från banan. Jag funderade på var jag skulle stanna. Hos min sambo skulle inte funka. Han är utbildad idrottspsykolog, han skulle köra precis all teorier för att få mig att fortsätta. Jag kunde inte stanna hos min bror. Han har varit hård hockeytränare och skulle vrålande få mig att fortsätta. Det var då jag såg lösningen. Min allra bästa vän Marie uppenbarade sig. Där stod hon med en skylt. Hon hade alltså åkt från Helsingborg på morgonen för att heja på mig. Jag blev tårögd. Marie skulle förstå att jag ville bryta. Hon skulle lägga armen om mina axlar och säga till mig ”Nu skiter vi i det här, vi går och fikar” Jag tänkte att det var ändå rättvist att hon fick se mig springa ett varv eftersom hon åkt så långt. Andra varvningen då bryter jag. Fair!

Jag fantiserade om min och Maries fika. En gokaffe och en stor fet kanelbulle. Det var det jag skulle ta! Eller kanske en chokladboll? När jag kom in för varvning så kändes benen helt plötsligt pigga igen. Jag ville fasen uppleva löpningen genom stan en sista gång. I mitt huvud just där och då så var det här min sista Ironman så då tänkte jag faktiskt att jag kunde unna mig själv jublet en gång till. Sen fick det vara bra!

Kollade på klockan efter en bit ut från stan igen och såg att jag precis sprungit halava maran. Men vad fasen, det var ju bara 21 km kvar till målgång. Jag sprang fortfarande, i ett rätt hyggligt tempo. 21 km, det har jag ju gjort nästa varje vecka i ett år. En gång till löser jag. Tryckte lite extra energi och sen seglade jag på känslan över att få komma i mål. Nu var fikakänslan som bortblåst och ersatt av den röda mattan som florerat i mitt huvud hela året. Jag får en grym pepp av min familj, vänner och Calle som coachar mig helt perfekt. När det är 8 km kvar skriker han, ”Emma, nu får du springa så snabbt du kan” Äntligen tänkte jag, skrattade och visste att jag inte hade ett uns kvar för ökning. I samma veva blir jag omsprungen av Tina som tävlar i samma klass som mig. Jag visste att jag halkade i samma sekund ner från 2:a till 3:e plats. En utomjordisk stark tjej från Schweiz hade passerat mig redan på cyklingen. Fan också, vi har bara två slotar till Hawaii for det igenom mitt huvud. Jag har aldrig varit en person som har lagt energi på mina konkurrenter. Kan inte påverka dem i alla fall.  Jag behöver all energi jag kan få åt mig och mitt lopp. Just där och kändes det lite tungt men efter bara någon minut bestämmer jag mig. Jag ska fasen upp på prispallen. Jag ska inte missa medaljplaceringen!

Jag skriker till Calle att jag vill ha reda på hur långt det är bak. Jag får till svar, ”Emma du behöver inte bry dig bakåt. Men du är mycket närmare 10-timmarsstrecket än 10.30” Va? Vad sa han? Att jag var nära 10 h, det måste ju betyda att jag sprungit på rätt hyfsat ändå.

Sista tre kilometrarna är benen galet trötta. Jag håller mig springande. Vågar inte stanna i vätskekontrollerna. Rädd för att inte kunna springa igen.

 

Jag tar ett djupt andetag innan jag springer in i stan för att möta alla människor igen. Jag har gjort det, jag har klarat min andra Ironman. Jag har gjort på en tid som inte borde vara möjlig.

 

Jag var beredd på att inte känna lika mycket den här gången som jag gjorde första gången. Men det brister för mig redan när det är 500 meter kvar.  Med tårarna sprutande springer jag igenom upploppet och är så sjukt lycklig!

Sista uppladdningen

Jag och min sambo åkte till ner till Kalmar redan på måndagen. Jag gillar att vara på plats tidigt och slippa stressa. Bästa Cykelogen i Kalmar hjälpte mig med det sista mecket och discen. Bästa stället, och det ligger i Kalmar. Gäller att passa på när man är där!

Jag hade en hel del att göra med sponsorer och media under veckan där nere och det var skönt att ha lite annat att fokusera på. Tycker det är kul att triathlonen och Ironman uppmärksammas. Kan jag på något sätt bidra med det så gör jag gärna det. Jag brinner folkhälsan och välmående. Kan vi sprida budskapet om rörelse på olika sätt och på olika nivåer är ju det toppen. Vet att folk stör sig på att jag får uppmärksamhet och mediatid med tanke på den nivån jag befinner mig på, men vet ni vad, jag struntar i det. Jag vet att jag inte är något proffs, jag har inga ambitioner att bli det och har inte heller förutsättningarna för att bli bäst i världen. Men triathlon, framför allt långdistanstriathlon behöver all uppmärksamhet sporten kan få. Åsa Lundström och Patrik Nilsson är bland de bästa i världen i vår sport men gemene man vet inte vilka de är. Skamligt! Jag vet hur det är att vara från en liten sport. Jag är så tacksam att jag hade superstjärnor som jag kunde gå i fotspåren på som gjorde att simningen fick både mycket mediatid och det fanns möjlighet att tjäna pengar. Jag tänker att kan jag bidra en liten del till att intresset ökar så kommer det gynna våra stora stjärnor i längden. De är värda det! 

Jag hade också möjlighet att träffa massor med fina vänner under veckan i Kalmar. Så himla tacksam! Tack! Ni vet vilka ni är!

På onsdagen gick minitrin av stapeln i Kalmar. Min sambo körde loppet så jag var inne i stan för att heja tillsammans med massa härliga vänner. Vi hade tryckt upp tröjor och gjort plakat. Vilken hejdundrande fest! Där och då började den där sista längtan och pirret att komma.

Sista dagarna gick åt till att vila och fixa med alla sakerna. Undra om jag någonsin kommer vänja mig vid allt detta material. Det var tider när man kunde packa ner baddräkt, badmössa och glasögon. Nu är det mycket att ha koll på och jag har ett ENORMT kontrollbehov när det kommer till det här.

Jag träffade Calle. Vi gick igenom raceplanen och nutritionsplanen en sista gång. För första gången skulle jag ha helt egen langning och det var ett nytt moment att tänka till kring.

Efter noggrant testande under året och x antal gånger magen har pajat så bestämde jag mig för att grunden skulle vara gel och vatten. Lite Cola, resorb och ngn banan kunde tillkomma men jag skulle ha tillräckligt med gel för att klara en hel dag. 41 st (!) närmare bestämt. Fördelade de i flaskor för cykeln och i plastpåsar/varv på löpningen. Blev illamående bara jag såg skiten. 

När allt var fixat och sakerna incheckade så blev jag lugn. Min älskade bror kom ner på fredagen och jag sov som en stock natten innan tävling. Jag var pigg när klockan ringde. Japp, jag är en riktig morgonmänniska. 

Var vid växlingsområdet strax efter 5. Pumpade däcken, satt på cykeldatorn, fäste skorna på cykeln och tog på mig våtdräkten för att börja gå ner mot start. Tryckte i mig en Intend från Umara 30 min innan start och 20 min senare en gel.

Enligt plan gick jag längst fram och ställde mig i simstarten. Då går pulsen upp men innan jag hinner bli nervös hör jag Calle ropa. När jag får de sista instruktionerna och ett "du är redo" så infinner sig ett totalt tävlingslugn och ansiktet spricker upp i ett leende. I ett år har jag kämpat med glädje, det är nu utopin av den ska upplevas. Jag längtade efter startskottet... 

Inför Ironman – Innan avresa

Ibland är det lätt att glömma att triathlon inte varit en särskilt stor del av mitt liv speciellt länge. Det var bara två år sedan jag gjorde min allra första triathlontävling någonsin, Olympisk distans på Stockholm Triathlon.

Förra året gjorde jag min första Ironman helt ärligt, ganska otränad. Jag bestämde mig för att köra en IM först efter Vasaloppet den gången. Fyra månaders träning är inte mycket. Jag tog mig i mål på en tid över 11 timmar men jag gjorde det med en sådan glädje att jag blev överväldigad. Det var länge sedan jag hade känt den glädjen till idrott. 

Det var då jag bestämde mig för att satsa ett år för att försöka nå till Ironman-VM på Hawaii.  Jag bestämde mig också då att själva resan skulle vara det stora målet. Jag ville njuta, jag ville att det skulle vara just glädjen som skulle styra. Hela vägen. Tillsammans med min coach Carl Brümmer så spikade vi den målsättningen och värderade den lika högt som själva stora målet, Ironman i Kalmar 2016.

Jag har tränat hårt det här året. Jag har tränat fokuserat och jag har skapat mig fantastiska träningsmöjligheter genom att vara utomlands en hel del.  Många frågar hur mycket jag tränar, tänker inte svara på det, för det är inte viktigt. För hur ska vi kunna jämföra oss med varandra. Vi har ju inte samma förutsättningar eller samma bakgrund. Tror det är viktigt att tänka på det. Jag har sett alldeles för många under det här året som stressar sönder sig för att få träningen att funka. Vi är ju ändå motionärer (med olika ambition) där många saker i livet är betydligt viktigare. Calle har lagt upp min träning efter att hur mycket tid för återhämtning jag har haft möjlighet till. Jag har pressat mig själv både mentalt och fysiskt till gränser jag inte trodde var möjliga. Stöttad av Calle till fysiska stordåd (i mina mått mätt, och det är ju det viktiga här, eller hur?) har jag dessutom med hans hjälp växt som människa. Jag har lyckats behålla glädjen och prestationsångesten som höll mig i ett järngrepp under min tid som simmare har vi inte sett till under hela året. Allt det här har varit en enda stor seger för mig!

Jag har till och med stått på en startpall på en simtävling i år, simmat de grenar jag en gång var bäst i världen på och njutit. Snacka om vinst!!

Jag har hållit mig frisk och skadefri hela året efter den blindtarmsinflammation jag lägligt åkte på i vilan efter Kalmar förra året. Ja just det, var förkyld på julafton också. :-)

Jag valde att inte tävla sönder mig under våren och sommaren utan målet var att stå mentalt pigg på startlinjen i Kalmar. De tävlingar jag gjorde visade dock att jag var i riktigt bra form och att träningen hade burit frukt.

 När tävlingssäsongen precis startade så fick vi besked om att vår mamma har drabbats av obotlig cancer vilket kom som en total chock och rörde om i hela livet såklart, Helt plötsligt så blev allt annat oviktigt även om träningen för mig i den mest kritiska tiden blev som terapi. Ett andningshål. Men jag skulle ljuga om jag sa att inte allt det här har tagit på mig mentalt. Herregud, jag vet inte hur många nätter jag gråtit mig till sömn senaste månaderna. Jag har fått ta en dag i taget vilket också har gjort att jag på ett helt annat sätt uppskattat de bra dagarna. 

Med allt det här i bagaget åkte jag till Kalmar med en lugn känsla. En känsla över att ha förberett mig på allra bästa sätt utifrån de förutsättningarna ag haft det här året. På alla plan.  En känsla av att det här bara ska bli roligt och att det finns andra saker som är betydligt viktigare. Jag var så redo som jag kunde bli.